Föreningen Galaxen
Bion i Skänninge drivs av den ideella föreningen Galaxen. Vi är en samling entusiaster, som tillsammans sätter ihop ett eget filmprogram varje termin. Det är mer önskan om ett rikt kultur- och samhällsliv snarare än cineastiskt särintresse som är drivkraften bakom föreningen.
Föreningen Galaxen i Skänninge startades 2002. Då hade Centrumbiografen i Skänninge varit stängd i 20 år.
Biografens historia i Skänninge
Skeninge-biografen
1896 var den första offentliga biografvisningen i Sverige och då visades film i tillfälliga lokaler runt om i landet. Vid 1905 började man bygga biosalonger och Sveriges första låg i Arkaden i Göteborg. Skeninge-biografen öppnades 1908 i en lokal på Vistenagatan/Tvärgränd i Skänninge av nykterhetsorganisationen NTO och drevs av Erik Lindsköld. Lokalen rymde cirka 150 personer. En järnkamin värmde upp salen och ofta var bioduken nedsolkad av röken.
”Vi inbillar oss ofta att utvecklingen går särskilt snabbt i dag, men efterfrågan på rörlig bild var stor bland folk och biograferna etablerade sig snabbt som ny underhållning på samma vis som bilarna på bara några årtionden konkurrerade ut häst och vagn som färdmedel”; citat från Tobias, ordförande i bioföreningen Galaxen.
I början spelade bröderna Daniel och Sven Carlswärds piano under stumfilms-visningarna men hösten 1932 visades första ljudfilmen i Skeninge-biografen och då behövde de inte längre. De brukade sitta bakom bioduken eller bredvid dolda bakom en skärm.
Det var Johan Erik Borin som vevade filmrullen i maskinrummet på 1x4m. Först 1920 kom en elmotor till projektorn. Det var 4 minuters paus när man bytte filmrulle. Är 1922 tog Borin över driften. Han hade då jobbat på biografen i 12 år. När han sedan dog 1939 så tog sönerna Torsten och Bengt över biografen, de hade hjälpt till där redan som barn med biljettklippning och annat. De öppnade sedan den nya Centrumbiografen är 1957 på platsen den ligger idag och drev båda biograferna parallellt fram till 1961 då Skeninge-biografen lades ned. Den gamla loge-lokalen användes en tid som fritidsgård men är numera ett förråd.
Centrumbiografen
Den första filmen som visades på Centrumbiografen Skänninge 1957 var ”Lille Fridolf blir morfar” av Per Gunvalls.
Tyvärr var det dålig tajming för den nya biografen då tv:n kom till Sverige samma år och kort därefter började biobesökarna att sjunka drastiskt. Första året hade Centrumbiografen hela 25 000 besökare, men redan året därpå kom bara 18 000. Biobesöken fortsatte att sjunka och 1981 hade biografen endast 6 000 besökare. Hyrfilmen hade också gjort sitt intåg och gjorde att många biografer på små orter stängde. År 1982 lades därför bion ned och den sista föreställningen var Jonas Cornells film ”Varning för Jönssonligan”.
Ett initiativ att starta upp bion igen kom från den opolitiska gruppen Skänningeligan som verkade för ortens utveckling. Föreningen Galaxen som nu driver Centrumbiografen bildades 2002 och året därpå öppnades bion igen. Föreningen provvisade flera filmer under en helg för att se om det gick att få publik och trots att de först bara hade gammal utrustning var det många som kom och såg Lee Tamahoris James Bond-film ”Die Another Day” och Kjell Sundvalls ”Grabben i graven bredvid”.
Centrumbiografen har därefter blivit en del av kulturlivet i Skänninge med biovisningar men också en samlingslokal för olika föreningar och andra evengemang. Mjölby kommun har därför stöttat Centrumbiografen och föreningen med ekonomiskt stöd tex hyresstöd.
År 2010 digitaliserades Centrumbiografen vilket gjorde att bion kunde visa fler filmer, mer ofta samt lättare styra över utbudet utan att ta hänsyn till de stora biografernas intressen eftersom tidigare fick Skänninge vänta på fysiska filmrullar som kom från de stora biograferna.
Biografen innehåller idag en rymlig salong med 207 sitt platser.
Grand-biografen
Från 1918 hyrde en annan loge i Skänninge, IOGT Beata Maria, ut en ambulerande bio (förr i tiden var det vanligt med ambulerande filmförevisare som reste runt med projektor och duk för att visa film på olika platser). Denna drevs av Helge ”Bio-Pelle” Pettersson i Norrköping. Efter tre års verksamhet tog en bror till Helge över: Erik Pettersson.
Den biolokalen låg nere vid Skenaån, i en gränd parallell med Borggatan men ingång från Follingegatan. Det var en grön byggnad med sluttande golv och scen i väster.
Från 1935 övertog logen själva visningarna och kallade sig nu för Grand-biografen. Tidigare hade bion hetat både Star och Östgötabiografen. Maskinister var Johan Palqvist och Oskar Dahlberg. Denna biograf var först i staden med att visa talfilm, redan februari 1932 gick filmen ”Kärlek och landstorm” med svenskt tal och svenska melodier.
Biografen upphörde i början av 1950-talet och lokalen såldes. Den nya ägaren rev scenen och använde lokalen som lagerlokal. Idag är hela huset borta.
Inger Karlsson ur ”När mormor var barn”
”På Bakgatan låg också en av stadens biografer. (Den andra låg en liten väg ner från Follingegatan, nära ån i ett grönt hus. Det huset kallades Logen Beata Maria och blev senare biografen Grand.) Där var det matiné filmer på söndagar. Då stod det ungar i en lång rad innan dörren öppnades. Man fick köpa biljett i en lucka till höger när man kom in. Där kunde man också köpa något godis. Vi fick 1 krona när vi skulle på bio. Bion kostade 75 öre och så kunde man köpa en tablettask för 25-öringen som blev kvar. Inne på biografsalongen var det träbänkar att sitta på. Där var också mörka rullgardiner för fönstren. En av dem åkte alltid upp under filmens gång och vi var irriterade på det. Det var ett väldigt liv inne på biografen av oss ungar, när vi hejade på hjälten eller något annat spännande. Efter halva filmen var det paus, då man var tvungen att byta filmrulle, men det gjorde ingenting, när man såg på Tarzan som slängde sig bland lianerna i djungeln eller Fred Astair när han steppade med Ginger Rogers eller Ester Williams när hon konstsimmade eller Lassie med Elisabeth Taylor mm mm. Man älskade de flesta filmer för på den tiden fanns inte någon TV. En av poliserna i staden hette Damberg. Han avskydde katter och hade skjutit en katt för en blind man som hette Ode. När poliserna patrullerade i stán, gick de ofta in på bion, för att se gratisfilm och värma sig. När Damberg kom in, började killarna i publiken att jama. Då gick Damberg ut.”